Det var en fin begravning<3

Var tungt att köra hem, ögonen ville inte riktigt hänga med.
Rödsprängda av allt gråtande.
Var iallafall en av dom finaste begravningarna jag varit på.<3
Det jobbigaste av allt var att se min vän så förstörd, bara av att se henne fick mig att gråta.
Gick iallafall fram till den röda (jättefina) kistan och sa några sista ord.
Om det nu framgick vad jag sa, vet jag inte, eftersom jag grät.
När begravningen började, var det dimmigt och mulet ute, när den sista låten spelades för
Lippe började solen skina.
Jag tror att även hon tog farväl av oss alla då. Och lämnade ett fint solsken åt oss.

På väg hem, grät jag också några gånger. Dels pga Lippe, men mest över min älskade vän som var så förkrossad,
gör så ont i mitt hjärta att se henne så ledsen, det gör ont i mitt hjärta att hon inte har sin underbara mamma
kvar i livet. Det gör så ont för att det är så orättvist, det gör ont för att min vän mist sin bästa vän, sitt
eget kött och blod.
Men du är stark min vän. Jag beundrar dig, mycket. Jag älskar dig!<3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0